Resan mot Hawaii, närmare bestämt ön O’ahu, började redan med avfärd från Santa Barbara klockan 04 på natten mot fredag. Det var med ett mycket tungt huvud och en gnutta irritation efter att ha blivit väckt av en farande roomie som jag reste mig upp ur sängen för att slutföra det sista innan avfärd med Shuttle-bus från studentområdet La Brezza. Från La Brezza så delade jag, Jocke och Jocke en Shuttle-bus med 4 andra tjejer, Sara, Anna, Carro och Hanna, som också skulle till O’ahu och dessutom på samma flyg, vad är oddsen egentligen?! När vi kom fram till flygplatsen i Los Angeles, LAX, så checkade vi in bagaget och satte oss ner på en restaurang för att få i oss lite frukost innan planet skulle lyfta klockan 8.40. Vi alla såg verkligen framemot att få komma dit!
När vi väl äntrade planet så såg Jocke (min roomie) och jag, till vår stora förtjusning, att vi hade fått platser vid Exit-utgången i mitten på planet. Med det sagt så innebär det helt enkelt att vi hade ett benutrymme i klass med dem lite finare människorna i första klass, så jäkla skönt! Men med dem platserna så kommer också ett ansvar och det är att vid nödsituation ska vi kunna öppna dörren och hjälpa till att få ut personer ur flyget, vilket 3 flygvärdinnor talade om för oss klart och tydligt. Detta fick mig att sakta men säkert tro på att detta betyder att vi kommer att råka ut för en nödsituation 😉 
En av flygvärdinnorna, som hette Trudy, kom fram till oss och informerade oss att hon hade en önskan, och en begäran från hennes make, att hon ska ut ur planet oavsett om hon är död eller inte. Det gav oss självklart lite press på oss men vi tog det med ro för hon hade glimten i ögat när hon sa det. Av alla flygvärdinnor jag har stött på på flygplan så har jag aldrig mött en så trevlig och rar som Trudy. Hon hade sin sittplats precis mittemot oss så under avfärd, vid turbulens och vid landning så satte hon sig vid oss och pratade om allt mellan himmel och jord. Hon berättade att hon bor på O’ahu och gav oss tips på vad vi måste göra när vi är där. Jag berättade för henne att vi skulle hoppa fallskärm och bada med hajar och hon tyckte det verkade hur häftigt som helst. Hon berättade bland annat att hennes dotter hade gjort det och hon hade i sin tur skickat en video till hon och hennes pappa att hon var påväg att hoppa och att om det skulle vara det sista hon gör så ville hon bara säga att hon älskade dem. Så himla rart gjort och jag var också lite inne på samma spår att göra det med mamma och pappa hemma i Sverige men med risk att göra dem alldeles för nervösa så struntade jag i det.
Trudy berättade också att en av hennes döttrar också jobbade för Boston University’s hockeylag där hon jobbade mycket med marknadsföring och resor och annat administrativt för laget. Hon berättade också att hon jobbade mycket nära med lagets coach, vars namn många kommer att känna igen som läser den här bloggen som faktiskt har sett världens bästa hockeyfilm “Miracle”. Självaste lagkaptenen för det amerikanska OS-laget Mike Eruzione! Så himla häftigt och ännu ett bevis på att världen är så jäkla liten! Och så fortsatte vi och prata och hon bjöd oss på mackor att äta och jag fick till och med en tidning där jag kunde läsa allt om “March Madness”. För er som inte vet vad det är så kan jag berätta att det är det årliga slutspelet i basket mellan dem absolut bästa collegelagen i USA, ett riktigt stort spektakel här i USA. Trudy var hur rar som helst och en person som jag inte kommer glömma i första taget.
När vi sedan hade landat på Hawaii så tog vi en taxi in till hotellet och sedan begav sig Jocke (roomie… äh, jag kallar honom Holken istället, blir lättare att separera dem båda åt) och jag till Waikiki beach för att möta upp tjejerna för att sedan ligga och sola lite på den otroligt fina stranden. Vattnet var så himla fint också, helt kristallklart! Det var så kristallklart att när vi skulle gå därifrån så såg vi två havsköldpaddor, på riktigt nära håll, simma runt och bara ha en allmänt trevlig stund intill stranden. Riktigt härligt och se!
Sedan begav vi oss hem till hotellet för att sedan dra ut på en restaurang som var belägget högst upp på en av Honolulus alla höghus. Inte nog med det så snurrade dessutom restaurangen runt så man fick möjligheten att se staden från alla håll och kanter, riktigt kul! Jag har aldrig ätit på något liknande ställe förut. Maten var kanon och så också sällskapet, jag kanske inte var det roligaste sällskapet då jag helt seriöst höll på att somna hela tiden när vi satt och hade ätit upp vår mat, så trött var jag! Så vi begav oss hem till hotellet för att sova ikapp dem timmar som vi hade missat kvällen innan för att orka med morgondagen 😀
Utsikten från vårt hotellrum på 43:e våningen! Minus för byggnadsarbetet som pågår men annars en riktigt fin utsikt.
Streets of Honolulu
My life in Santa Barbara, California 